Synonymer till dur
- (mus.) tonart, tonsläkte; (bildl.) glad stämning, optimism
Vill du föreslå ett nytt ord eller rapportera ett fel?
Vad betyder dur?
Bygger på Bonniers svenska ordbok av Peter A. Sjögren, Iréne Györki och Sten Malmström, 10:e upplagan 2010
Om det rör sig om två olika ord med samma stavning så markeras detta med en skiljelinje, se t ex ”negativ”.
Uttal skrivs alltid inom klamrar [-]. Ibland ligger uttalet i texten men oftast under rubriken ”Hur uttalas?”.
Streck under bokstav innebär att det är där betoningen på ordet ska ligga.
||-tecken markerar att böjningsändelse följer. Ändelserna ska läggas direkt till uppslagsordet: ”ring … || ‑en; -ar” ska uttydas: ”(en) ring bestämd form singularis ringen, obestämd form pluralis ringar”. Om uppslagsordet ändrar form vid en viss böjning, skrivs hela ordet eller åtminstone stammen om, t.ex. ”jätte -n; jättar”, ”överförd ‑fört.” Ord som slutar på –are är dock undantagna från denna regel.
Det finns en del inkonsekvenser på det här området, orsakade av sparsamhet med utrymme i boken, i det här fallet att inte sätta ut identiska böjningsuppgifter flera gånger i en artikel. Regeln i de allra flesta fall är att en punkt ”ärver” böjning uppåt i texten, d v s om det ligger en böjning under punkt 2 men ingen under punkt 1 så gäller punkt 2:s böjning för båda, men regeln är alltså inte 100-procentig.
Hur används ordet dur?
Harmoniken rör sig mot dur och moll men har ännu inte hunnit dit.
Börsveckan avslutades i dur både i Stockholm och i Europa.
Lyckliga slut som går i dur och solsken behövs verkligen en grå januaridag.
Tonarter i dur och moll med centrum i en treklang som gav möjlighet till rörelser till och från detta nav.
Fallande kurser i den inledande handeln i USA gjorde att hela världens börser gick från dur till moll.
Not: Ordklasser och siffror hänvisar till synonymordboken överst. Exempelmeningarna kommer i huvudsak från svenska dagstidningar, tidskrifter, romaner, wikipedia och SVT.
Mer innehåll nedan
Fortsätt scrolla
Historik för dur
- dur, mus., 1723 = nyhögtyska och så vidare, av latin dūrus, hård. Ursprungligen beteckning för det 'hårda' eller 'fyrkantiga' b (♮, b durum eller quadratum, vårt h) i motsats till det 'mjuka' eller 'runda' b (♭, b molle eller rotundum). Sedermera i utvidgad användning.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.