Historik för pjask
- 1. pjask eller pjasker, ännu ej hos Dalin 1853, svenska dial pjask n., svag eller långsam eller enfaldig person, även pjåsker, motsvarande norska pjask m., stackare, pjosk f. detsamma, till svenska dialekt pjaska, gå sakta, arbeta långsamt med mera = norska pjaska, gå svagt o. med möda, till nöd bärga sig m. m.; jämför, utan k-avledning, svenska dialekt pjas o. pjås n., stackare, nyisländska pjasi m., lätting och dylikt, svenska dialekt pjasa, gå eller arbeta långsamt. På samma sätt växla svenska pjoska o. svenska dialekt pjåsa, som synas ha beröring med denna grupp. Pj- här ha samma nedsättande betydelse som i pjunka, pjåka osv.
- 2. pjask, dålig (vattenhaltig) blandning, röra, Bremer 1831: 'det välsignade the- och kaffe-pjasket', Almqvist Ladug. 1840: 'jag håller icke av pjask åt mina kor'. Jämför verbet pjaska, Zedritz 1857: 'detta idkeliga, fördömda skurande och pjaskande', Nyblom 1864: 'ett pjaskande regn'. Med pejorativt j, dels till svenska dialekt pask, illa lagad mat, slask, orenlighet, även i Pasken, liten dyig sjö i Södermanland, från finska paska, smuts; o. delvis även till plask(a), blask(a), jämför t. ex. kaffeblask. — Härtill: pjaskig, Grau 1748: 'Deras qvinfolk är ganska piaskige', om Löfsta sn (Uppl. fornm.-tidskr. 34: 14); jämför svenska dialekt paskig, osnygg.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.