Vill du föreslå ett nytt ord eller rapportera ett fel?
Definition av starbrak
- Ålderdomligt uttryck för solstånd.
Mer innehåll nedan
Fortsätt scrolla
Historik för starbrak
- starbrak (nu väl obr.), solstånd, Schroderus 1635: 'Stadbraket eller Dagejäm-ningeu om Wåren', Bondepract. 1662: staa-, Rudbeck 1679, Verelius 1681 och så vidare: s/ar-, Lind 1749: stad- o. starbrak, svenska dialekt sla(r)brak. Förra leden hör till stad-, stående, se stad o. stånda o. jämför fornsvenska stapn limi, solståndstid, Hals. L., fornisländska o. fornnorska sölstada, anglosaxiska snnstede, svenska solstånd, ävensom latin solstilium. Enligt Rydqvist Sverige språk 1. 3: 287 beror r-et på en fornsvenska genitivform stapar-; dock kanske snarare med Noreen V. språk 4: 132 n. 10 på den även annorstädes bestyrkta dialektiska övergången av ö till r framför konsonant. Enligt Verelius skulle man förr ha sagt stadbragd. Möjligen har i själva verket -brak genom folketx^mologi eller ombildning av annat slag uppkommit av fornsvenska braghp i betydelse 'ombyte' = bragd (jämför Rydqvist anförd st.). Dock kunde man snarare, med antagande av samma grundbetydelse av ordet, tänka på ett verbalsubstantiv till urgermanska *brekan, bryta (se brak, bråk, bräcka 1); för övrigt en härledning, som, i mindre modern form, finnes redan hos Columbus Ordesk., som anför ordet såsom tillhörande talspråk, men förtjänt att upptagas i skriftspr., o. förbinder det med 'stad ok bräckia, som solen bräckte då sin stad på sin reesa'.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.