Historik för våla
- 1. våla, svenska dial,, bry sig om, i äldre nysvenska t. ex. hos Columbus, Lindschöld (wåhlar), Sahlstedt 1773 (: wåla, se vårda); med i dialekt öppet å- eller ö-ljud; jämför Columbus: wöhlar (jämte wåhlar), av vörda, jämför Schroderus 1640: 'then som ingen tingh wördar'; med l (resp. 'tjockt' l) av rd(h) liksom i hin båle, myling, sköl, stel osv.; sedermera anslutet till vårda. Hesselman i o. y s. 210. Se för övrigt vörda o. ovålig.
- 2. våla (med tjockt l), våra, svenska dialekt, knippa av tio torkade fiskar, även: hank (-e), fornsvenska vardha detsamma = norska vorda, knippa, klunga, äldre danska varde, vorde i betydelse 1 i svenska dial.; av urnordiska *warðōn (-þ-), väl egentligen: bunt eller dylikt, till urindoeuropeiska roten u̯er, vrida (se orm), bildat såsom fornsvenska arþa, selpinne (: urindoeuropeiska ar, sammanfoga), varom under ål 5 slutet; cl. möjligen till det av denna rot utvidgade urindoeuropeiska u̯ert i latin vertere, vända, sanskrit vartī, veke och så vidare (se varda).
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.