Vill du föreslå ett nytt ord eller rapportera ett fel?
Hur används ordet änskönt?
Hon är litegrann min lykta änskönt att hon lyser lite dunkelt.
Hon måste skrika änskönt hon var rädd att dra mamsell Lostboms eller Jons uppmärksamhet till deras förehavande.
Subjunktioner som är på väg ut ur det aktiva ordförrådet är bland andra alldenstund, ehuru och änskönt medan till exempel även fast och typ verkar vara på väg in.
En koncessiv bisats, alternativt medgivande bisats, är ett adverbial som är fritt i förhållande till sin överordnade konstruktion och i svenskan inleds med enordssubjunktionerna fastän, ehuru, oaktat, änskönt, eller flerordsuttrycken trots att, om också, om än, även om.
Klockorna hänga uti Tornet, som är betäckt med spåntak ; och är then större ganska gammal, som kan slutas af then på henne befintlige uråldriga Munkskrift, hwilken ingen kan läsa med sammanhang, änskönt bokstäfwerna på Swenska med sine abbreviaturer äro helt tydelige ; ordet Maria ser man ther likwäl klart, och thes utan uti en på henne guten Qwinno-Bild J.
Not: Ordklasser och siffror hänvisar till synonymordboken överst. Exempelmeningarna kommer i huvudsak från svenska dagstidningar, tidskrifter, romaner, wikipedia och SVT.
Mer innehåll nedan
Fortsätt scrolla
Historik för änskönt
- änskönt, jämför Gustaf II Adolf 1615: 'Mente ät dher the än skiönt giorde . . så', för övrigt äldst i förbindelse om . . än sk(i)önt, t. ex. Gustaf II Adolf, Schroderus 1635, Växiö 1652 (alltså med adverbiell funktion) = danska endskønt, omendskønt, jämför äldre nysvenska sk(i)önt, änskönt, t. ex. Börk Dar. 1688 (talspråk; vanligt), o. omsk(i)önt, ehuru, t. ex. Spegel 1685, Isogæus 1714 (- danska omskønt); motsvarande danska skønt (i äldre danska blott om tänkta fall, i modern betydelse hos Holberg); egentligen adverb till adjektiv skön, bildat efter nyhögtyska schon (i obschon), av fornhögtyska scôno, adverb till scôni (nyhögtyska schön); se skön 2. Än - är = fornsvenska konjunkt. æn, om = fornisländska o. fornnorska en; möjligen egentligen en stelnad ackusativform (m. singular) av pronominalstammen z- eller e- i gotiska is, han (= nyhögtyska er) och så vidare (Noreen Gesch. s. 191), dock ovisst.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.