Synonymer till ärna
- (åld.) ämna, ha för avsikt, avse, tänka, stå i begrepp att, vara besluten
Vill du föreslå ett nytt ord eller rapportera ett fel?
Mer innehåll nedan
Fortsätt scrolla
ärna i ordbok från 1870
Historik för ärna
- ärna, P. Svart Kr.: 'hwilket ett gästebodh edher är ärnat'; C. Gyllenhielm o. 1640: 'ärnade sigh på den vägen åth Breslau'; fornsvenska ǣrna, utverka, förskaffa (jämte ārna), motsvarande fornisländska o. fornnorska árna detsamma, norska aarna, förvärva. Enligt vanligt antagande = gotiska airinôn, vara sändebud, utskickad; med urgermanska -air- till nordiska -ār-(varav genom i-omljud -ǣr-) såsom t. ex. i arla; till gotiska airus, sändebud, fornsaxiska êru, anglosaxiska ár, fornisländska o. fornnorska ǫrr, árr (jämför det urgamla finska lånordet airut); med (i verbet) fornsvenska o. fornisländska o. fornnorska ā för ǣ på grund av anslutning till grundordet. Ur betydelse 'vara sändebud' skulle då ha utvecklat sig dels den av 'utverka (egentligen som ombud)' o. dels den nysvenska av 'vara färdig att, stå i beredskap att' (jämför färdig: fara), 'ämna'. Se Noreen Ark. 6; 360, Det första torde vara riktigt (därest nu verkligen härledningen är den ovan givna). Men betydelse 'ämna' är säkerligen icke så gammal, att den direkt bör förbindas med betydelse i gotiska airinôn. Den utgår i stället snarast från betydelse 'förskaffa, bereda', alltså av samma slag som i ämna (se under ämne slutet). Övergången exemplifieras av ex. från P. Svart, där man kan inlägga båda betydelse: 'berett' o. 'tillämnat'. Användning av ordet om resor o. färder är härtill en specialisering. — Annorlunda Torp Etym. Ordb. s. 13, som för det fornisländska o. fornnorska o. norska verbet förmodar möjligheten av sammanhang med fornhögtyska arnôn, förvärva, anglosaxiska earnian, även: förtjäna (engelska earn), o. svenska dialekt arnig, flitig, rask (svenska ärna omnämnes ej), vilka enligt T. (o. vissa andra forskare före honom) snarast böra sammanhållas med forngrekiska árnymai, förvärvar. Denna härledning av ärna omöjliggöres dock av det långa a i fornisländska o. fornnorska (ett avljud urindoeuropeiska ē torde icke här böra förutsättas). Fornhögtyska arnôn, 'förvärva' och så vidare, hör för övrigt trol. samman med and 2. — I äldre nysvenska o. ännu o. 1800 betydligt vanligare än nu (se t. ex. hos Weste 1807). Redan Dalin 1853 hänvisar emellertid från ärna till ämna, som numera är huvudordet. I riksspråk nu blott i (något högtidligare) skriftspr. utom där det beror på inverkan från dialekterna, varest ordets livskraft på många håll (åtminstone i Götal.) är oförminskad, t. ex. 'han ärnade sig till Stockholm' och dylikt I litter. från jämförelsevis senare tid använt av t. ex. Eller Tegnér o. Snoilsky; i den ännu nyare tycks ordet vara sällsynt.
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
Nästkommande ord
Mina sökningar
Dagens namnsdag
Mest söktaföregående vecka
Hur böjs ärna?
| aktiv | passiv | |
|---|---|---|
| grundform | att ärna | att ärnas |
| nutid | ärnar | ärnas |
| dåtid | ärnade | ärnades |
| supinum | har|hade ärnat | har|hade ärnats |
| imperativ | ärna | |
| particip | ||
| presens | ärnande | |
| perfekt | en ärnad ett ärnat den|det|de ärnade | |